2012-06-03
18:44:34
Mest för min egen del tror jag..
Inser att jag nog behöver skriva av mig på något som har varit i mina tankar i flera dagar..
I mitten av April för tre år sen var jag och min lillebror ute och gick en sväng då min mamma var på after work med sitt jobb och pappa var iväg på ett möte. Jag höll i Mozart, Malte och Dacke och Lucas höll i Diza. Min lillebror ville att vi skulle gå i skogen men jag var inte så sugen för att jag hade gått den rundan tidgare på dagen med Mozart och Malte och föreslog en annan runda ( Något som jag fortfarande ångrar)
Vi gick förbi ett hus där en grand danios bodde som jag förövrigt var lite rädd för för den gjorde alltid stora utfall när man mötte den och sen hände det som inte fick hända. Hunden kom ut springade och bet Diza över ryggen o skakade henne i luften. Min lillebror som då va 10 år stod helt chockartat med kopplet i luften tills han släppte kopplet o sprang i väg. Jag röt så fort jag såg hunden tills jag tappade rösten.. Dacke och Mozart flög på GD:n som då släppte Diza o skulle vända sig om för att flyga på Dacke när ägaren kom och fick tag i sin hund. Jag var så jävla förbannad vet fan skulle jag ringa?! Fick inte tag i pappa inte mamma.. Det ända jag tänkte var att jag måste till djursjukhuset nu med Diza hon kommer inte klara sig.. Då kom ägarens sambo hem med bil o sade till mig att han ändå skulle avlivas?! Jahaja jo med då är de lungt.. Jag packade in hundarna & lillebror i hans bil och åkte mot pappa. Där sprang jag i hemma hos nån annan o ropade på pappa att komma fort som fan nu var det bråttom! Jag trodde aldrig att Diza skulle klara färden till Skara.. Pappa kom springande och vi satte oss i bilen mot Skara.. Påvägen dit ringde jag skara och de sa att de inte fanns tid och hänvisade mig till djursjukhuset i gbg.. Jag sa att det verkligen inte fanns tid för det för att aldrig att hon klarar en bilfärd till gbg.. Jag fick då prata med en vetrinär som själv hade vinthund. När jag berättade för henne vad som hänt så tror jag att hon insåg allvaret och storleksskillnaden på hundarna och sa åt oss att komma.. Sedan ringde jag till en kompis som va på samma after work som mamma och bad han att säga till barpersonalen att ropa ut att Lena Nyman skulle ringa sin dotter direkt. Vilket han som tur va gjorde. När mamma ringde mig så sa jag bara att Diza har blivit biten du måste sätta dig i bilen och åka till Skara direkt. Hon frågade om det var allvarligt? Och jag sa kom bara nu! Välframme i Skara så bar jag in Diza och vetrinären kollade på Diza och för att ge henne smärtstillande. Sedan kom mamma och såg såren och frågade om det ens var lönt att försöka?! Men det tyckte veterinären men hon tyckte att vi skulle åka till göteborg så de satte bandage på Diza så hon såg ut som en liten sockerbit. Pappa o Lucas åkte hem och jag och mamma åkte mot göreborg. En ren helvetesresa!!
Välframme i gbg så fick vi komma in i ett rum. Jag tvättade mig eftersom jag var full med blod.. De från skara hade ringt till göteborg o sagt vad som väntade. Så vi fick lämna in Diza och åka hem. Det var sista gången jag såg vår lilla prinssessa.
Dagen efter ville jag inte vakna jag ville inte tro att de var sant vad som hade hänt. Mozart hade fått sig några rispor men inget allvarligt och Dacke hade fått sig en känga i ansiktet. Så några dagar efter var de tvunget att åka in med Dacke då hela hans huvud svullande upp.. Men de spolade rent och han fick antibiotika.
Det var helvetesdagar när man inte visste något men sedan kom beskedet att Diza skulle nog överleva. Men de skulle bli mkt jobb för henne att komma tillbaka och mkt jobb för oss med bandage byte.. Men det var vi såklart villiga att ta..
En dag när jag kom hem såg jag att mamma och pappa var hemma. Det skulle inte vara hemma då eftersom jag skulle ta hundarna.. Jag förstod direkt vad som hade hänt och föll ihop på deras parkering. Ringde mamma och hon berättade att Diza fått en blodförgiftning och inte klarat sig.. Jag tror fan jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då och mardrömmarna om händelsen spelar fortfarande upp sig i mitt huvud. Jag har aldrig känt mig så hjälplös!
Diza var en underbar hund och jag minns henne med glädje och hennes aska är spriden på "hennes" plats i skogen!
I mitten av April för tre år sen var jag och min lillebror ute och gick en sväng då min mamma var på after work med sitt jobb och pappa var iväg på ett möte. Jag höll i Mozart, Malte och Dacke och Lucas höll i Diza. Min lillebror ville att vi skulle gå i skogen men jag var inte så sugen för att jag hade gått den rundan tidgare på dagen med Mozart och Malte och föreslog en annan runda ( Något som jag fortfarande ångrar)
Vi gick förbi ett hus där en grand danios bodde som jag förövrigt var lite rädd för för den gjorde alltid stora utfall när man mötte den och sen hände det som inte fick hända. Hunden kom ut springade och bet Diza över ryggen o skakade henne i luften. Min lillebror som då va 10 år stod helt chockartat med kopplet i luften tills han släppte kopplet o sprang i väg. Jag röt så fort jag såg hunden tills jag tappade rösten.. Dacke och Mozart flög på GD:n som då släppte Diza o skulle vända sig om för att flyga på Dacke när ägaren kom och fick tag i sin hund. Jag var så jävla förbannad vet fan skulle jag ringa?! Fick inte tag i pappa inte mamma.. Det ända jag tänkte var att jag måste till djursjukhuset nu med Diza hon kommer inte klara sig.. Då kom ägarens sambo hem med bil o sade till mig att han ändå skulle avlivas?! Jahaja jo med då är de lungt.. Jag packade in hundarna & lillebror i hans bil och åkte mot pappa. Där sprang jag i hemma hos nån annan o ropade på pappa att komma fort som fan nu var det bråttom! Jag trodde aldrig att Diza skulle klara färden till Skara.. Pappa kom springande och vi satte oss i bilen mot Skara.. Påvägen dit ringde jag skara och de sa att de inte fanns tid och hänvisade mig till djursjukhuset i gbg.. Jag sa att det verkligen inte fanns tid för det för att aldrig att hon klarar en bilfärd till gbg.. Jag fick då prata med en vetrinär som själv hade vinthund. När jag berättade för henne vad som hänt så tror jag att hon insåg allvaret och storleksskillnaden på hundarna och sa åt oss att komma.. Sedan ringde jag till en kompis som va på samma after work som mamma och bad han att säga till barpersonalen att ropa ut att Lena Nyman skulle ringa sin dotter direkt. Vilket han som tur va gjorde. När mamma ringde mig så sa jag bara att Diza har blivit biten du måste sätta dig i bilen och åka till Skara direkt. Hon frågade om det var allvarligt? Och jag sa kom bara nu! Välframme i Skara så bar jag in Diza och vetrinären kollade på Diza och för att ge henne smärtstillande. Sedan kom mamma och såg såren och frågade om det ens var lönt att försöka?! Men det tyckte veterinären men hon tyckte att vi skulle åka till göteborg så de satte bandage på Diza så hon såg ut som en liten sockerbit. Pappa o Lucas åkte hem och jag och mamma åkte mot göreborg. En ren helvetesresa!!
Välframme i gbg så fick vi komma in i ett rum. Jag tvättade mig eftersom jag var full med blod.. De från skara hade ringt till göteborg o sagt vad som väntade. Så vi fick lämna in Diza och åka hem. Det var sista gången jag såg vår lilla prinssessa.
Dagen efter ville jag inte vakna jag ville inte tro att de var sant vad som hade hänt. Mozart hade fått sig några rispor men inget allvarligt och Dacke hade fått sig en känga i ansiktet. Så några dagar efter var de tvunget att åka in med Dacke då hela hans huvud svullande upp.. Men de spolade rent och han fick antibiotika.
Det var helvetesdagar när man inte visste något men sedan kom beskedet att Diza skulle nog överleva. Men de skulle bli mkt jobb för henne att komma tillbaka och mkt jobb för oss med bandage byte.. Men det var vi såklart villiga att ta..
En dag när jag kom hem såg jag att mamma och pappa var hemma. Det skulle inte vara hemma då eftersom jag skulle ta hundarna.. Jag förstod direkt vad som hade hänt och föll ihop på deras parkering. Ringde mamma och hon berättade att Diza fått en blodförgiftning och inte klarat sig.. Jag tror fan jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då och mardrömmarna om händelsen spelar fortfarande upp sig i mitt huvud. Jag har aldrig känt mig så hjälplös!
Diza var en underbar hund och jag minns henne med glädje och hennes aska är spriden på "hennes" plats i skogen!
Kommentera inlägget här:
